Jag valde att läsa både "Flickan och skulden", "En riktig våldtäktsman" av Katarina Wennstam samt Liza Marklunds "Gömda". Jag uppfattar de två första böckerna som trovärdiga, främst tack vare alla de domslut som författaren löpande hänvisar till i texten. Att dra gränsen för vad som är journalistik och vad som är fiktion är ofta ganska svårt, men dessa två böcker tycker jag tydligt lutar mer åt journalistik, medan Liza Marklunds "Gömda" enligt mig är att betrakta som en vanlig skönlitterär roman, med en sann historia som grund.
Varför anser jag då det? För att kunna resonera kring detta var jag först tvungen att fundera över vad jag själv tycker om "New journalism". Min slutsats blev att jag anser att denna typ av texter är väldigt viktiga för att kunna ge nyanser och påverka läsaren mer än vad exempelvis en uppsats eller avhandling gör. Jag tror också att man kan nå en större målgrupp med mer lättlästa texter. Men viktigt i sammanhanget är att minnas Marc Weingartens definition av uttrycket: ”journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported fact". Jag tycker att man ska kunna ställa krav på texter som framställs som litterär journalistik. Både när det gäller sanning, källor och etik.
Som i fallen med Liza Marklunds "Gömda". Där har författaren gjort ett tydligt feltramp enligt mig. Det är när det tydligt redan på framsidan på boken står "En sann historia". Då förväntar man sig direkt att historien är av slaget litterär journalistik. Källor ska vara granskade. Författaren ska hålla sig till sanningen. Men det visar sig Liza Marklund inte göra. Flertalet ändringar har gjorts i huvudpersonen "Mias" berättelse, dock med "Mias" samtycke om jag förstått det rätt? Dessa ändringar påverkar historien såpass mycket att jag istället vill klassa den som journalistik litteratur, det känns mer fiktion än fakta.
Katarina Wennstams böcker "Flickan och skulden" och "En riktig våldtäktsman" anser jag vara bättre exempel på litterär journalistik. Jag uppfattar dessa böcker som trovärdiga. Det finns flertalet hänvisningar till olika domslut, som författaren till stor del grundar sina resonemang och åsikter på. Att hon inte känns helt objektiv är nog det enda som gör att jag vid något enstaka tillfälle ifrågasätter innehållet. Men för det mesta är Katarina Wennstam väldigt saklig, utan att för den skull förlora läsarens intresse. Det här är enligt mig det positiva med "New journalism". Innehållet blir lika lättläst som en roman, men innehållet är sanningsenligt och författaren källkritisk. Här är det även enkelt att identifiera källorna.
Min slutsats är att "New journalism" är ett mycket bra sätt att ge läsaren chansen att tillägna sig fakta i ett lättläst format, men att man som läsare måste vara kritisk för att inte riskera att uppfatta fiktion som sanning.
Hej Kim!
SvaraRaderaDet är intressant och imponerande att du läst inte bara en bok, eller två, utan tre. Det är ambitiöst av dig, och kul för oss som läser ditt blogginlägg att läsa en jämförelse mellan flera böcker.
Angående ”New Journalism skriver du ”... jag anser att denna typ av texter är väldigt viktiga för att kunna ge nyanser och påverka läsaren mer än vad exempelvis en uppsats eller avhandling gör. Jag tror också att man kan nå en större målgrupp med mer lättlästa texter.”, och att man når en större målgrupp ju mer lättläst en text är tror jag också, men jag är nyfiken på varför du tycker att NJ ger nyanser och påverkar läsaren mer än exempelvis uppsatser och avhandlingar? I och med att du sedan skriver att du ”också” tror att man når en större målgrupp med mer lättlästa texter, tolkar jag det som att faktorn att den är lättläst inte är den enda anledningen till att du tycker att NJ ger fler nyanser och påverkar läsaren mer än vissa andra typer av verk.
Marc Weingartens definition av uttrycket är intressant. Dock känns det inte som att den definitionen behöver vara den absoluta sanningen. Jag tror att olika personer definierar uttrycket ganska olika.
Att man ska kunna ställa krav på texter som framställs som litterär journalistik håller jag verkligen med om! Oavsett uttrycksform så behöver en journalistisk text vara trovärdig, annars är det ju inte längre lika mycket journalistik kvar i texten.
Du skriver att du tycker att Liza Marklund gjort ett tydligt feltramp i ”Gömda” och du skriver vad för feltramp du syftar på, men hur motiverar du det? Jag har själv inte läst boken, så det skulle vara väldigt intressant att få veta varför du tycker att Liza Marklund inte visar sig göra saker som att hålla sig till sanningen och granska källor. Och var/på vilket sätt framgår det att ”flertalet ändringar har gjorts” som du skriver i ditt blogginlägg? Som sagt, jag har varken läst ”Gömda” eller någon av de andra böcker du har med i ditt inlägg, och därför är jag jättenyfiken på att få veta mer om varför du tycker som du gör. Det är intressanta tankar du för fram, så jag skulle gärna läsa mer om bakgrunden till tankarna.
Det hade också varit roligt att läsa lite mer om hur ”Flickan och skulden” och ”En riktig våldtäktsman” är uppbyggda och om deras innehåll, speciellt med tanke på att du till skillnad från med ”Gömda” berömmer dessa två böcker. Å andra sidan känns det som att du sammanfattar dina åsikter bra – det framgår vad du tycker. Återigen är jag helt enkelt nyfiken på att få veta ännu mer om varför.
Du skriver ”Det här är enligt mig det positiva med "New journalism". Innehållet blir lika lättläst som en roman, men innehållet är sanningsenligt och författaren källkritisk. Här är det även enkelt att identifiera källorna.”. NJ innebär ju dock inte automatiskt att innehållet är lättläst, och det behöver definitivt inte vara så att innehållet är sanningsenligt och författaren källkritisk bara för att en text går in under kategorin ”New Journalism”. Kanske syftar du dock med den delen av stycket inte på NJ i allmänhet utan på Katarina Wennstams böcker i synnerhet? För du avslutar ju ditt blogginlägg med ”Min slutsats är att "New journalism" är ett mycket bra sätt att ge läsaren chansen att tillägna sig fakta i ett lättläst format, men att man som läsare måste vara kritisk för att inte riskera att uppfatta fiktion som sanning.” och just den där slutformuleringen, ”att man som läsare måste vara kritisk för att inte riskera att uppfatta fiktion som sanning”, tycker jag är riktigt vass! Mycket bra skrivet. Det är så sant, och det är precis det som är problemet med NJ, att fiktion riskerar att uppfattas som sanning.
Tack för trevlig läsning!
Mvh
Sara Kring
Hej Kim,
SvaraRaderaHar valt att kommentera ditt blogginlägg då jag läst två av dina tre recenserade böcker. Eftersom du passande nog kommenterade mitt inlägg känns det extra roligt att få ge feedback till just dig.
Katarina Wennstams bok ”Flickan och skulden” är den bok mitt blogginlägg kretsar kring. Liza Marklunds ”Gömda” läste jag för ett par år sedan. Nåväl, nog om mitt. Anser att du ”fångat” blogginläggets huvudingredienser på grund av följande: Ditt blogginlägg är innehållsrikt utan att bli långdraget. Ditt språk är tydligt utan att bli barnsligt. Väl disponerad text med tydlig början, andrum och en avslutande slutkläm.
Så till innehållet. Du skriver ”Min slutsats blev att jag anser att denna typ av texter är väldigt viktiga för att kunna ge nyanser och påverka läsaren mer än vad exempelvis en uppsats eller avhandling gör.” Jag håller med dig i ditt resonemang. Att som läsare få möjlighet att bli insatt i ett komplext samhällsproblem med hjälp av berättartekniska grepp (som är fallet i ”Flickan och skulden”) känns förmånligt. Anser det viktigt att ett alternativ till det ofta högtravande akademiska språket finns tillgängligt. Utan att för den skull tappa kraven på korrekthet, sanning och skildring av verkligheten.
Tycker också att du trycker på en viktig punkt – att det ska vara enkelt att definiera de i texten använda källorna.
Toppenjobb!