Jag valde att läsa både "Flickan och skulden", "En riktig våldtäktsman" av Katarina Wennstam samt Liza Marklunds "Gömda". Jag uppfattar de två första böckerna som trovärdiga, främst tack vare alla de domslut som författaren löpande hänvisar till i texten. Att dra gränsen för vad som är journalistik och vad som är fiktion är ofta ganska svårt, men dessa två böcker tycker jag tydligt lutar mer åt journalistik, medan Liza Marklunds "Gömda" enligt mig är att betrakta som en vanlig skönlitterär roman, med en sann historia som grund.
Varför anser jag då det? För att kunna resonera kring detta var jag först tvungen att fundera över vad jag själv tycker om "New journalism". Min slutsats blev att jag anser att denna typ av texter är väldigt viktiga för att kunna ge nyanser och påverka läsaren mer än vad exempelvis en uppsats eller avhandling gör. Jag tror också att man kan nå en större målgrupp med mer lättlästa texter. Men viktigt i sammanhanget är att minnas Marc Weingartens definition av uttrycket: ”journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported fact". Jag tycker att man ska kunna ställa krav på texter som framställs som litterär journalistik. Både när det gäller sanning, källor och etik.
Som i fallen med Liza Marklunds "Gömda". Där har författaren gjort ett tydligt feltramp enligt mig. Det är när det tydligt redan på framsidan på boken står "En sann historia". Då förväntar man sig direkt att historien är av slaget litterär journalistik. Källor ska vara granskade. Författaren ska hålla sig till sanningen. Men det visar sig Liza Marklund inte göra. Flertalet ändringar har gjorts i huvudpersonen "Mias" berättelse, dock med "Mias" samtycke om jag förstått det rätt? Dessa ändringar påverkar historien såpass mycket att jag istället vill klassa den som journalistik litteratur, det känns mer fiktion än fakta.
Katarina Wennstams böcker "Flickan och skulden" och "En riktig våldtäktsman" anser jag vara bättre exempel på litterär journalistik. Jag uppfattar dessa böcker som trovärdiga. Det finns flertalet hänvisningar till olika domslut, som författaren till stor del grundar sina resonemang och åsikter på. Att hon inte känns helt objektiv är nog det enda som gör att jag vid något enstaka tillfälle ifrågasätter innehållet. Men för det mesta är Katarina Wennstam väldigt saklig, utan att för den skull förlora läsarens intresse. Det här är enligt mig det positiva med "New journalism". Innehållet blir lika lättläst som en roman, men innehållet är sanningsenligt och författaren källkritisk. Här är det även enkelt att identifiera källorna.
Min slutsats är att "New journalism" är ett mycket bra sätt att ge läsaren chansen att tillägna sig fakta i ett lättläst format, men att man som läsare måste vara kritisk för att inte riskera att uppfatta fiktion som sanning.
