Blogguppgift D: The Elements of Journalism

Jag har funderat lite kring relationen mellan gammelmedierna och de sociala medierna. Många så kallade bloggare hävdar att de inte har något ansvar för vad de skriver. Men hur påverkas då allmänheten av den information vi får från deras bloggar. Har de inte ett moraliskt ansvar för innehållet?


Gammelmedierna påstår ofta att de har ansvar för vad de publicerar. Men hur mycket kan man egentligen lita på dem? I The Elements of Journalism fastslår man att följande punkter bör följas för att det ska kallas god journalistik:


Journalism's first obligation is to the truth. 
Its first loyalty is to citizens. Its essence is a discipline of verification. Its practitioners must maintain an independence from those they cover. It must serve as an independent monitor of power.It must provide a forum for public criticism and compromise. It must strive to make the significant interesting and relevant. It must keep the news comprehensive and proportional. Its practitioners must be allowed to exercise their personal conscience.



Men håller sig verkligen gammelmedierna till dessa punkter? Och går det verkligen att följa punkterna?


För det första. Jag tror inte att övervägande del av allt material som gammelmedierna publicerar är ovinklad sanning. Hur skulle det kunna vara det? För definitionen av vad som är sant, beror ju ofta på vad du själv har för uppfattning. Eller av vilken uppfattning de personer som får framträda i sammanhangen har för uppfattning. Likaså vinklingen. Jag tror att de flesta definierar sanning med påståenden som kan verifieras. Punkt. Och visst, det är ju sanning. Men för att få en helhetsbild av sanningen måste vi ju sätta oss in i alla omständigheter och inte bara de som journalisten ansett vara de viktigare delarna. 


Detta jag vill komma till är helt enkelt att det de flesta medierna visar upp som objektiv sanning ofta är en vinklad version av sanningen. Att god journalistik även kännetecknas av att dess lojalitet ska ligga hos allmänheten tror jag sällan följs. De flesta medier är inte oberoende och de har olika intressen. Många medier drivs av vinstintresse och annonsörer är en viktig del av inkomstkällan. Hur många tidningar tror du vågar publicera material som skadar tidningens annonsörer eller dess ägare? Lojaliteten ligger därför främst hos de som tjänar pengar på materialet som publiceras. 


De sociala medierna då? Vad har de för ansvar? Vissa påstår som jag nämnde ovan att de går fria från ansvar. Men det går inte att ignorera den inverkan de har på allmänheten. De sociala medierna spelar en större och större roll i vårt samhälle. Både på gott och ont. Många gånger möts vi av information om olika händelser i världen via bloggar, Youtube, Twitter och andra sociala medier. Ofta snabbare än informationen når oss via gammelmedia. Fördelen med detta är ju att vi kan få inblick i exempelvis i områden där medierna normalt censureras. Nackdelen är informationen ibland är felaktig, vinklad och inte får att verifiera. 


Min slutsats blir att ansvaret ligger alltmer på allmänheten. Att själv vara källkritisk och granska den information man mottager från media är viktigt för att kunna bilda sig en egen uppfattning om huruvida det som publicerats kan klassificeras som god journalistik. 

Blogguppgift C: När blir journalistik fiktion?

Jag valde att läsa både "Flickan och skulden", "En riktig våldtäktsman" av Katarina Wennstam samt Liza Marklunds "Gömda". Jag uppfattar de två första böckerna som trovärdiga, främst tack vare alla de domslut som författaren löpande hänvisar till i texten. Att dra gränsen för vad som är journalistik och vad som är fiktion är ofta ganska svårt, men dessa två böcker tycker jag tydligt lutar mer åt journalistik, medan Liza Marklunds "Gömda" enligt mig är att betrakta som en vanlig skönlitterär roman, med en sann historia som grund.

Varför anser jag då det? För att kunna resonera kring detta var jag först tvungen att fundera över vad jag själv tycker om "New journalism". Min slutsats blev att jag anser att denna typ av texter är väldigt viktiga för att kunna ge nyanser och påverka läsaren mer än vad exempelvis en uppsats eller avhandling gör. Jag tror också att man kan nå en större målgrupp med mer lättlästa texter. Men viktigt i sammanhanget är att minnas Marc Weingartens definition av uttrycket: ”journalism that reads like fiction and rings with the truth of reported fact". Jag tycker att man ska kunna ställa krav på texter som framställs som litterär journalistik. Både när det gäller sanning, källor och etik.

Som i fallen med Liza Marklunds "Gömda". Där har författaren gjort ett tydligt feltramp enligt mig. Det är när det tydligt redan på framsidan på boken står "En sann historia". Då förväntar man sig direkt att historien är av slaget litterär journalistik. Källor ska vara granskade. Författaren ska hålla sig till sanningen. Men det visar sig Liza Marklund inte göra. Flertalet ändringar har gjorts i huvudpersonen "Mias" berättelse, dock med "Mias" samtycke om jag förstått det rätt? Dessa ändringar påverkar historien såpass mycket att jag istället vill klassa den som journalistik litteratur, det känns mer fiktion än fakta.

Katarina Wennstams böcker "Flickan och skulden" och "En riktig våldtäktsman" anser jag vara bättre exempel på litterär journalistik. Jag uppfattar dessa böcker som trovärdiga. Det finns flertalet hänvisningar till olika domslut, som författaren till stor del grundar sina resonemang och åsikter på. Att hon inte känns helt objektiv är nog det enda som gör att jag vid något enstaka tillfälle ifrågasätter innehållet. Men för det mesta är Katarina Wennstam väldigt saklig, utan att för den skull förlora läsarens intresse. Det här är enligt mig det positiva med "New journalism". Innehållet blir lika lättläst som en roman, men innehållet är sanningsenligt och författaren källkritisk. Här är det även enkelt att identifiera källorna.

Min slutsats är att "New journalism" är ett mycket bra sätt att ge läsaren chansen att tillägna sig fakta i ett lättläst format, men att man som läsare måste vara kritisk för att inte riskera att uppfatta fiktion som sanning.

Blogguppgift B: Etik i medierna

Efter att ha lyssnat på P1 programmet Medierna (  http://www.sr.se/sida/LaddaNer.aspx?ProgramID=2795 (Medierna 2009-01-31)) som tog upp mediernas etiska gränsdragningar i ett fall där en homosexuell man mördats och två tonåriga muslimska pojkar anhållits, ställs jag inför frågan hur jag skulle resonerat om jag vore ansvarig utgivare för en av de tidsskrifter som rapporterat om mordet. Min spontana reaktion är att varje enskild individs negativa rättigheter först och främst ska skyddas, men ju mer jag tänker på det, desto svårare anser jag att gränsdragningen är. 

Först och främst måste allmänintresset definieras. Ligger det verkligen i allmänhetens intresse att lyfta fram ett tänkbart motiv som polisen inte ser som den främsta teorin? Kan det snarare vara medias särintresse för att få ekonomisk vinning, då ett hatbrott ofta väcker starka reaktioner? 

Programmet har valt att lyfta fram några av de medier som haft olika synpunkt i vad som bör tryckas. Den tidning som varit mest framträdande när det gäller att lyfta frågan om ett eventuellt hatbrott är Aftonbladet, där man valt att presentera bilder, länkar och annat material från den blogg en av de misstänka gärningsmännen publicerat. I bloggen ska den åtalade pojken ha uttryckt "religiösa extremistiska åsikter" som kan ses som ett motiv till ett hatbrott. Detta anser jag bryter mot fler av de spelregler som finns för press, radio och tv (http://svt.se/2.53277/1.708644/spelregler_for_press_radio_och_tv).

7. Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning. 

10. Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande. 

14. Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger. Den slutliga utgången av en skildrad rättssak bör redovisas. 

15. Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges.

16. Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig. 

Genom att presentera dessa uppgifter har man möjliggjort identifiering av en av de misstänkta gärningsmännen. Detta kan självklart ha stora konsekvenser för pojken, även om han visar sig vara oskyldig. Detta hävdar man på Aftonbladet att man undviker genom att publicera korrekta uppgifter i efterhand, om det visar sig att pojkens "extrema åsikter" inte visar sig vara motivet till mordet. Detta kan man visserligen kanske anse sig ha stöd för enligt spelreglerna:

5. Felaktig sakuppgift skall rättas, när det är påkallat. Den som gör anspråk på att bemöta ett påstående skall, om det är befogat, beredas tillfälle till genmäle. Rättelse och genmäle skall i lämplig form publiceras utan dröjsmål och på så sätt att de kan uppmärksammas av dem som har fått del av de ursprungliga uppgifterna. Observera att ett genmäle inte alltid kräver en redaktionell kommentar. 

Men jag anser att det är högst omoraliskt att sätta detta i system och Aftonbladets hantering av uppgifterna bryter kraftigt mot den första spelregeln.

1. Massmediernas roll i samhället och allmänhetens förtroende för dessa medier kräver korrekt och allsidig nyhetsförmedling.

Sydsvenskan har däremot valt att inte nämna något om pojkarnas religion och eventuella religiösa motiv. Däremot har man i syfte att porträttera pojkarna lyft fram att de är "duktiga i skolan", vad som mer framkommer i porträtten nämns inte i programmet. Därav har jag svårt att bedöma Sydsvenskans objektivitet i fallet, medan jag anser att Aftonbladet nära nog hetsar allmänheten att öka de fördomar som finns. 

Skillnaden mellan tidningarna och de bloggar och forum som tar upp morden och i många fall lämnar ut de anhållna pojkarnas identiteter samt pekar ut eventuella religiösa motiv,  tycker jag är att allmänheten ofta inte är källkritisk när det kommer till media. Jag har i alla fall uppfattningen av att många tror att "allt som står i tidningen är sant", vilket gör att media får ett helt annat ansvar än bloggare och forumsanvändare. 

I rollen som ansvarig utgivare hade jag nog valt att utelämna möjligheten om religiösa motiv, men om personporträtt skulle skrivas kan det eventuellt vara aktuellt att nämna pojkarnas religion, enbart för att inte utelämna bakgrunduppgifter som kan bli intressanta i ett senare skede av utredningen.

Blogguppgift A: Nyhetsvärdering

Jag kan ibland känna mig sorgen när jag läser de nyheter som olika tidningar publicerar. I GP har man den här veckan kunnat läsa om allt från vansinnesdådet i Hjällbo, där en tio år gammal flicka blev knivhuggen i halsen, till solskenshistorien om andfamiljen som räddats undan vinterns kyla. Att nyheten om vansinnesdådet blir högt värderad både i GP och i övriga medier, har jag full förståelse för, den innehåller många av de punkter som www.mediekompass.se listar som betydelsefulla för nyhetsvärdet. Den är intressant för en stor del av allmänheten, det är för GP en lokal nyhet och det började rapporteras om händelsen efter bara några timmar efter att dådet inträffat. Dessutom är våldsbrott mot barn något som enligt min uppfattning väcker stor uppmärksamhet. Andelen brott som man kan klassa som "vansinnesdåd" är mycket få och gör därför att dessa nyheter gärna får mycket stort utrymme i media.

Så över till den andra nyheten om andfamiljen. Jag kan förstå att det kan vara ett trevligt inslag med en liten hjärtevärmare som denna artikel. Men nu har minst ett tiotal tidningar publicerat en eller flera artiklar om dessa små fåglar. Det är nu jag blir ledsen. För trots att jag själv aktivt letat finner jag inga artiklar i de stora tidningarna om de svältkatastrofer som enligt bland andra UNHCR och Unicef, just nu drabbar barn runt om i världen. Andfamiljen i Göteborg har alltså högre nyhetsvärde än svältande barn i Afrika. Man kan undra hur detta kommer sig. 

Efter att ha införskaffat mig lite kunskaper om vad man tar hänsyn till vid nyhetsvärderingar, (www.mediekompass.se, http://miun.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:226990, http://www.sr.se/cgi-bin/P1/program/laddaner.asp?ProgramID=2795) drar jag slutsatsen att det är flera faktorer som gör svältkatastrofen till en lågt värderad nyhet. 

För det första, kan man ens kalla det en nyhet längre? I flera år har vissa länder drabbats av torka, med brist på mat som följd, detta kan man knappast kalla för ovanligt längre. Hungersnöden på Afrikas horn fick väldigt mycket medial uppmärksamhet förra året. Men sen blev det en inaktuell händelse. Vi kanske kände oss nöjda med att vi donerat lite pengar och intresset svalnade, trots att lidandet fortgår för de drabbade. 

Det är också lättare att relatera till händelser som sker i vår närhet än till det som pågår på andra sidan jordklotet. Antalet utrikesreportrar som befinner sig i de drabbade områdena spelar självklart också in och min gissning är att de är ganska få. Ska man vara lite lätt cynisk också så kan man ju se till vinstintresset och ekonomin. "Gamla" nyheter säljer inte lika bra som "heta". De som har intresse av att svälten uppmärksammas är befolkningen i de drabbade länderna, inte de stora annonsörerna på den svenska marknaden. Jag tror också att de bilder som finns på svältande barn inte längre har samma hjärtskärande effekt efter att det publicerats flertalet liknande bilder. 

"Summan av kardemumman" säger mig att vi även i fortsättningen mestadels kommer kunna läsa om nyheter som är lättare att relatera till än om de missförhållanden som råder i andra delar av världen.